De svensktalande migranterna i Paris

I Paris 19:e arrondissement ligger tunnelbanestationen Stalingrad. Döpt efter minnet av andra världskrigets allra blodigaste slag med nära 2 miljoner döda. Namnet väcker knappast positiva konnotationer och idag är stationen hem åt hundratals av Paris hemlösa, parisare så väl som migranter.

Under broarna till tunnelbanan söker de skydd mot regnet, och sover på madrasser de ärvt av andra hemlösa. För migranternas del används madrasserna under ett par veckor, ibland längre, i väntan på att franska myndigheter ska ordna fram en bostad åt dem. När de flyttar lämnas madrassen kvar och blir någon annans lycka - eller iallafall någon annans skydd mot den kalla, hårda marken.

Tidigare var det vanligt att migranterna sov i tält, och enstaka tält är fortfarande en vanlig syn i Paris. Men de stora tältlägren, med hundratals migranter som fanns i områdena Porte de La Chapelle och Porte d’Aubervilliers, revs för några år sedan av polisen och har inte etablerat sig igen.

Vi hade hört att flera migranter som tidigare bott i Sverige nu skulle bo på gatan i Stalingrad, så en kylig kväll i slutet av april tog vi oss dit, jag och min fotograf Alessandro Berellini. I anslutning till stationen träffade vi människor som låg på smutsiga madrasser, insvepta i sovsäckar och filtar. Vi gick runt och sökte kontakt med hjälp av vår tolk och kollega Alireza Naghavi. Men efter bara några minuter på plats behövde vi inte längre någon tolk, en kille tittade upp och frågade, kommer ni ifrån Sverige? Han hette Mostafa och hade bott i Sverige sen 2015. I Stalingrad hade han varit i knappt en vecka och han beskrev platsen som ett rent helvete.

“Första gången jag kom hit blev jag mycket rädd. Jag sa till franska myndigheter att jag inte kan bo här, men de sa att jag måste bo här för det finns inget alternativ”.

Systemet på gatan liknar det många är bekanta med från amerikanska fängelsefilmer. De olika etniska grupperna är uppdelade i olika områden under broarna, med påtagliga om än osynliga gränser som för det mesta respekteras. På nätterna turas de om att hålla vakt, någon måste alltid vara vaken för att se till att ingen okänd, från fel grupp, korsar gränsen. Det är en plats där vem som helst skulle sova med ena ögat öppet.

Dagen efter vi träffat Mostafa blir han rånad av ett gäng mitt på dagen när han är påväg till ett möte med franska migrationsverket. Gänget rycker av honom ryggsäcken, sparkar till honom och springer därifrån. De få ägodelarna han hade med sig till Paris har blivit ännu färre. Han berättar för oss att han vill bli konstnär eller tatuerare. På undersidan av vänsterarmen har han ett stort kors som han tatuerat på sig själv med en imponerande precision. Vi bestämmer oss för att köpa några pennor och ett skissblock till Mostafa i present för att han tagit sig tid med oss. Han är tacksam, men frågar oss också oroligt, var ska han lägga sakerna så att de inte blir stulna?

Bron i Stalingrad skulle komma att bli Mostafas hem i ytterligare ett par veckor innan de franska myndigheterna ordnade ett boende till honom.

Några dagar senare träffar vi en annan kille, som också han levt fler år i Sverige. Vi kan kalla honom Farid. Farid kom till Paris för ett par år sedan. Han sov i ett tält på gatan innan han efter någon månad fick ett boende av myndigheterna. När han sökte uppehållstillstånd i Frankrike fastnade han i Dublinförordningen vilket innebär att det enligt lag var Sverige - i form av första land han sökte asyl i - som skulle hantera hans asylansökan och inte Frankrike. Farid skulle alltså skickas tillbaka till Sverige där ett utvisningsbeslut till Afghanistan väntade. Istället för att följa förordningen flyttade Farid ut från sitt boende och gick tillbaka till att bo på gatan. Hans psykiska mående försämrades kraftigt och han började bruka heroin. På hans armar och händer syns spåren av hans självskadebeteende i form av ljusa ringar i huden från cigarettfimpar. Det är för att ta bort ångesten, förklarar Farid. I Sverige hade han drömmar om ett normalt liv berättar han, men asylprocesserna har brutit ner honom och drömmarna har förvandlats till ren överlevnad. De senaste sex månaderna har han levt på gatan och hans kropp är, förutom av cigarettmärken också ärrad av de flertalet knivbråk han hamnat i. Det är ett jävla skitliv, med vad ska man göra?

Även om det går bra för många svensktalande migranter så är sanningen att det inte gäller alla. Många hamnar i missbruk, kriminalitet och vissa väljer att avsluta sina liv pågrund av stressen som livet på flykt innebär.

***

Och så en brasklapp kring begrepp. I den här texten och i filmen använder vi oss genomgående av begreppet migranter istället för flyktingar. Det är både rätt och fel beroende på hur man ser på saken och vem individen är vi pratar om. I många fall hade vi kunnat använda begreppet flykting och det hade likväl varit rätt.

Läs mer om hur UNHCR definierar begreppen här.

2015 sökte drygt 160 000 människor asyl i Sverige. Runt 25 000 var ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan. Många fick uppehållstillstånd, men många levde också en stor del av sina ungdomsår i Sverige innan Migrationsverket beslutade att de skulle utvisas.

I Frankrike har det visat sig lättare att få uppehållstillstånd än i Sverige. Därför väljer många att söka sig vidare till Paris istället för att leva som papperslös i Sverige. Alternativet är att deporteras till Afghanistan, men sedan talibanerna tog över makten sommaren 2021 har Sverige inte kunnat genomföra några utvisningar dit. Istället hamnar de som fått avslag i en omöjlig limbo där man varken kan få uppehållstillstånd eller utvisas. De tvingas leva som papperslösa, utan möjlighet att lagligt försörja sig själva genom arbete eller studera.

Varför de har större chanser att få uppehållstillstånd i Frankrike än i Sverige beror på att franska myndigheter har en annan syn på så kallad internflykt. Sverige menade, innan talibanernas maktövertagande, att det fanns säkra områden i Afghanistan, bland annat huvudstaden Kabul. Kan du då söka skydd inom ditt land så ska du göra det i första hand, menade Migrationsverket. Frankrike har gjort en annan bedömning, att Afghanistan inte är ett säkert land som helhet. I december 2022 beslutade svenska Migrationsverket att kvinnor från Afghanistan har rätt till flyktingstatus och ska få tre års uppehållstillstånd i Sverige. Men det gäller ännu inte för männen.

Sverige har idag inga förbindelser med talibanregimen och tusentals människor kan därför inte utvisas dit utan tvingas leva som papperslösa i Sverige. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard fick i en intervju med Aftonbladet den 27 april 2022 frågan om Sverige ska förhandla med talibanerna för att ta tillbaka sina medborgare. Maria Malmer Stenergard svarade att, det gör vi inte. Dödläge alltså.

På forum och grupper på sociala medier har jag nästan dagligen kunnat läsa inlägg där unga män som fått avslag i Sverige frågar om hur de ska ta sig till Frankrike utan att riskera att gripas på vägen. En vanlig rutt är att åka med färjan från Trelleborg till Travemünde i Tyskland, sedan tåget till Köln, en svarttaxi över gränsen till Frankrike och vidare till Paris.

***

"En tyst exodus"

I ett industriområde till Achères, någon timma utanför Paris träffar vi Omid på hans flyktingboende. Han bodde sju år i Sverige, varav fem år hemma hos en svensk familj utanför Uppsala.

Lars-Åke och Åsa träffade Omid på ett språkcafé som deras kyrka anordnat.

Han trivdes inte i sitt hem, han bodde i en annan familj först. Vi fick en fråga från en person som var engagerad i språkcaféet om vi kunde tänka oss att ta emot honom. Och vi hade två utflugna barn men en son som bodde kvar hemma så vi tänkte, vi har ju platsen och vi hade lärt känna Omid under året så vi pratade med våra barn först så de också var med på noterna. Vi tänkte väl att vi gör ju inte det här för pengarna utan för att vi vill hjälpa till. Inte minst våra regeringsföreträdare uppmanade ju oss alla på den tiden att vi skulle försöka stötta och sätta axeln till.

Omid flyttade in hos Lars-Åke, Åsa och yngsta sonen. Han fick ett eget rum och följde med på familjens semestrar och utflykter.

Vi är ju mamma och pappa för honom, han kallar oss det. Och vi känner ju så också. Vi ville ju inte skilja på honom och våra andra barn, han var med och vandrade med oss runt Jämtlandstriangeln och han var med oss till sommarstugan i Värmland, ja han hängde med på allt helt enkelt.

När andra avslaget kom så var han mitt i gymnasieutbildningen, då ville han dra till Paris redan då. Men då lyckades vi övertala honom att göra en överklagan till och kämpa sig igenom gymnasiet. Och han klarade det och gick ut gymnasiet.

Vid det tredje avslaget hösten 2022 så bestämde sig Omid att det inte längre fanns några alternativ, han var tvungen att resa till Frankrike.

Vi var ju jätteledsna, det var mycket tårar och sorg men samtidigt så kände vi att vi inte hade så många argument för att övertyga honom att stanna. Han såg ju det som att hans liv rann genom fingrarna och att han behövde komma vidare. Kvällen innan han skulle åka så hade vi en middag för honom hela familjen med barn och barnbarn. Min mellanson, som är en ganska cool kille egentligen, brast ut i fullkomlig hejdlös gråt. Det var tufft faktiskt att se hur de reagerade, det var en brorsa som var tvungen att slitas ifrån dem.

Omid begav sig mot Frankrike men fastnade hos tyska polisen i Travemünde och fick tillbringa natten i en cell. När polisen släppte honom på morgonen så blev han tillsagd att resa tillbaka till Sverige. Omid valde att fortsätta sin resa till Köln där han tog en svarttaxi till Paris.

Han hade fått med sig tillräckligt med pengar från Sverige från familjen för att kunna bo på hotel och vandrarhem den första tiden så att han slapp bo på gatan. Efter någon vecka fick Omid höra talas om att polisen gjorde en razzia i La Chapelle området, alla som bodde där på gatan skulle föras till ett härbärge för flyktingar. Omid såg sin chans till ett långsiktigt boende så han packade ihop sina tillhörigheter och sprang ned till de hemlösa migranterna under broarna där polisen tog med honom till härbärget. Han bor kvar där fortfarande och väntar på svar kring sitt uppehållstillstånd.

Sen 2015 så har vi ju bytt från "öppna era hjärtan" som en statsminister sa, och nästa statsministers "mitt Europa bygger inga murar" till att vi nu ska göra livet jäkligt för flyktingar. Jag tycker inte heller att vi skött integrationen på ett perfekt sätt, långt ifrån. Men nu öppnade vi upp vårt land under en kristid och sen vänder vi dem ryggen. Människor vi investerat väldigt mycket i, inte minst i utbildningar och sen får de inte var kvar när vi egentligen behöver dem.